Mötesmåndag

Idag har jag haft möte med min handläggare på försäkringskassan, min handläggare på arbetsförmedlingen, en arbetspsykolog och min kurator från Affektiva mottagningen. Jag har tidigare varit skriven i Dalarna och överflytten därifrån till Uppsala har tagit sådan tid. I månadsskiftet oktober/november blir jag utförsäkrad så ett möte var på tiden.

Det var många interna saker som skulle göras upp mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, så ett tag satt jag mest och lyssnade. De var imponerade och sa att jag var unik som trots min unga ålder och sjukskriven fortfarande betalade a-kassa. Det underlättar för mig nu när jag ska få annan ersättning än sjukpenning och dessutom blir den kommande ersättningen inte lägre än den jag har nu, i o m att jag varit med i a-kassan hela tiden.

Framöver ska jag träffa arbetspsykologen för att undersöka vad som skulle passa mig i form av sysselsättning, praktik och liknande. Innan de kommande tre månaderna gått, då jag kommer att ingå i arbetslivsintroduktion, kommer vi att ha ytterligare ett möte, då tillsammans med min läkare på affektiva mottagning för fortsatt bedömning då hänsyn till behandling tas och beslut om vilken ersättning och ”sysselsättningsnivå” som är aktuell för mig.

Det var inte så lätt att förstå alla bitar, men det viktiga för mig är att träffa arbetspsykologen.

Jag har känt mig väldigt ångestfylld den senaste tiden. Värken i handlederna och tummarna gör sitt. Jag har inte orkat göra så mycket, och heller inte kunnat. Det mesta har blivit lidande. När jag kom hem från mötet satte jag på en ljudbok och ställde mig i köket. Jag har verkligen saknat mat- och bakinspiration, men nu rörde jag ihop morotsmuffins (mamma: glutenfria. Hojta ifall du vill ha recept – busenkla och görgoda) och pressade rödbetsjuice med spenat och grönkål i. Efter mitt lilla köksbestyr tog jag fram min älskade kalender och skrev in lite ditt och datt.

image

Även om jag har allt i huvudet, älskar jag att skriva i min kalender…

Överansträngning

image

Så här ser mina handleder och tummar ut just nu. Jag har överansträngt mig och fått order om att inte använda el belasta händerna. Att greppa saker gör jätteont så jag dricker allt med sugrör å lyfter så lite som möjligt. När det gör som ondast kan jag inte ens skriva sms med fingrarna…

Bloggen blir lidande, skrivandet blir lidande. Jag orkar inte hålla en bok å kan inte dra igen en dragkedja. Mina dagar består av serietittande. Då behöver jag bara sätta på play (vilket ibland kan vara nog så jobbigt). Tyra pysslar om mig och fixar sådant jag inte fixar – skära grönsaker, vatten i vattenkokaren, skala morötter, städa, handla, ta hand om disk mm.

På tisdag ska jag till en arbetsterapeut. Jag hoppas att hen kan hjälpa mig med skenor el någon mer slags avlastning för tummarna och handleder. Tyvärr börjar min fot med en gammal skada i form av inflammation i muskelfästen (vilket detta i tummarna förmodligen också är) göra ont.

Idag ska jag få hjälp av Elin, en kompis, med att tvätta håret, bli lite ompysslad och få mat…

Underbara hav – du ger mig energi

(Det var tänkt att detta inlägg skulle publiceras igår, men min wordpress-app vill inte samarbeta så jag fick ta bort alla bilder.)

Jag är på väg hem efter en fantastisk helg i skärgården. Jag har följt med Carros familj ut på deras segelbåt. Igår seglade vi från Herräng till Arholma och idag har vi åkt motor på insidan av Väddö och nu är vi snart i hamnen igen
Jag har varit dålig på att uppdatera här, eller på något annat socialt media, och orsakerna är:
→ fortfarande inget internet och extremt dålig täckning och internetåtkomst via telefonen.
→ fysisk ångest som intagit hela kroppen och gjort mig apatisk både fysiskt och psykiskt. Jag har helt enkelt fått koncentrera mig på att ta hand om ångesten; andats, läst, gråtit, träffat kompisar, vilat, tittat på film och läst ännu mer. Däremellan har jag tagit hand om vardagsbestyr och sovit.

Nu ska jag följa valvakan, läsa och dricka te. Imorgon är en ny vecka och jag ska satsa på att komma igång med min efterlängtade träning igen.

Äntligen igång

image

Jag har varit förkyld i två veckor. Kroppen har varit helt matt. Halsen har svidit och huvudet dunkat. Jag tränar annars en hel del och går promenader men nu har jag inte ens orkat gå en liten bit. Idag bestämde jag dock att nu fick det vara nog. Jag känner mig piggare. Så när som på grotesk fysisk ångest som pulserar i varenda por. Ångesten gör min fysiska kondition sämre. Halsen gör sig påmind, huvudvärken är påtaglig. Jag spänner mig i hela kroppen.

När jag fyllde år fick jag en hantel med löstagbara vikter. Jag har inte kunnat använda den tidigare så idag blev premiäromgången. Det känns att jag inte har tränat på två veckor, men det gick ändå över förväntan. Å jag tog det lugnt. Ingen idé att maxa.

Det bästa med denna lilla träning är ändå känslan av att vara igång. Imorgon ska jag försöka mig på en löprunda. Jag mår verkligen så mycket bättre när jag tränar i lagom dos. Lagom utifrån var jag befinner mig, fysiskt och mentalt.

I veckan ska jag berätta om mina träningsmål och hur träningen fungerar för mig. Jag har tidigare tränat på tok för mycket och ätit på tok för lite. Nu kan jag ha balans. Jag återkommer om det.

Kram på er!

Återbesök

Sitter på en skumpande buss på väg ut till Lenagården. Jag har inte varit där sedan jag flyttade så det känns lite konstigt. Jag tänker sällan på Lenagården, iallafall inte i tankar av längtan dit. Jag har gjort mitt där. Dock kommer min post fortfarande dit så det är på grund av den jag nu sitter på bussen. Självklart ska det bli roligt att prata med de andra klienterna och träffa personalen igen, men det kommer kännas bra att åka därifrån också.

Tyvärr känner jag mig inte alls pigg. Jag har legat däckad hela veckan med snor, huvudvärk, ont i kroppen och en total orkeslöshet. Fortfarande nyser jag, det sticker i näsan, huvudet dunkar och halsen svider. Segt för min träning har blivit lidande. Jag mår så mycket bättre av att träna, men den här veckan har jag verkligen inte orkat.

25år och inget internet

Hej på er!
I mitt liv händer relativt mycket, men här på bloggen är det tyvärr stiltje. Det beror delvis på att WordPress inte vill samarbeta med mig just nu (det är som att den inte kan conecta…) och jag har fortfarande inget internet (vilket jag hoppas ska komma igång nästa vecka). I torsdags fyllde jag 25år, hade skrivit ett inlägg som inte gick att publicera, och dagarna består i vardagspyssel och firande. Ni får tyvärr stå ut med att det inte är så mycket aktivitet här just nu. Å kanske är det jag som lider mest för jag har så många tankar jag vill dela med mig av å som jag bara väntar på ska kunna publiceras. (I skrivande stund vet jag inte ifall detta inlägg kommer kunna läggas upp eller inte…)

image

Idag ska jag träffa min syster och hennes mamma, vi ska fika och imorgon kommer resten av pappas familj ner och vi ska fira min födelsedag, gå ut och äta och bara umgås.

Kram till er!

Skribent hos SHEDO

Tidigare i somras tog jag kontakt med Jessica som har bloggen en flicka som är stark . Jag har följt henne under flera år och idag är hon även aktiv i SHEDO, Self harming and eating disorders organization, som bloggansvarig. Jag har länge tänkt att jag vill engagera mig i just SHEDO, egentligen enda sedan jag första gången lyssnade på Sofia Åkerman. Eftersom att jag fortfarande kämpar som ett djur med min ätstörning och trots att jag har kommit långt är jag fortfarande väldigt skör, kom jag och Jessica fram till att skribent i bloggen skulle vara ett ypperligt sätt för mig att engagera mig. Jag gillar ju dessutom att skriva.

Nedan kan ni se lite av min presentation på SHEDO bloggen och genom att trycka →här← kommer ni till bloggen.

image

Jag kommer att dela med mig av tankar som rör psykisk ohälsa, självskadebeteenden och ätstörningar, men också om livet och hur det kan gå att ta sig från ett mörkt helvete till en ljus framtid.

Har ni önskemål eller tankar kring ämnen, hör av er! Kommentera eller skriv till eljo_89@hotmail.com

Love,
Johanna

Datakrångel är det värsta jag vet

Så är det. Jag hatar datakrångel. Igår skrev jag ett långt och bra inlägg som jag kände mig nöjd med. Jag försökte publicera inlägget hela kvällen men wordpress och internetet vägrade samarbeta med mig. Idag när jag tänkte göra ett nytt försök var inlägget borta. Jag kan för mitt liv inte hitta det. Grrrr… jag blir arg och besviken. Ni får hålla tillgodo med en bild på mig och Tyra, tills jag kommer hem och kan skriva det på nytt.

image

ABBA, helg och vardag

Ledigheten har tagit slut och jag ska tillbaka till vardagen. Trots att jag är sjukskriven försöker jag hålla ledighet, vardag och helg. Jag gör ju ett arbete med mig själv, som inte alltid går att lägga åt sidan, därför försöker jag dela in även mina veckor i vardag och helg. På vardagarna går jag upp senast kl 8 å ser till att göra saker, som att gå på morgonpromenad, handla, laga mat, göra något av det jag måste göra, träna osv. På helgerna tillåter jag mig att ta det lite lugnare. (Kan dock hända även på vardagarna… och vice versa.)

Den här veckan har jag haft min syster på besök. Vi har varit på ABBA-museet. Sist vi skulle gå blev jag sjuk, men nu fick vi till det. Min syster är ett stort ABBAfan och jag gillar deras musik. Jag tycker att Benny Andersson och Björn Ulveaus skriver fantastisk musik. Vi gick runt museet tre varv och gjorde allt så många gånger vi fick. Sjöng på scenen fyra gånger, var med i deras musikvideo, sjöng karaoke, tittade, läste, dansade och gick sjuttiofemtusen varv i shoppen. Efter fyra timmar var vi mer än nöjda.

Nedan är en bild från musikvideon. För fler bilder besök @elinjohannathalia på Instagram.

image

Nu har min syster åkt hem och jag återgår till mina vardagsrutiner. Jag gillar semestrar, men jag gillar också vardagen med mina rutiner. Dock längtar jag tills jag får en sysselsättning som ett sätt att ta mig tillbaka. Jag vill ju plugga i vår. Och trots att jag är en människa som älskar att umgås med människor, har jag också ett relativt stort behov av egentid. Det får jag nu och det ska bli skönt.

Har ni någon skillnad mellan vardag och helg? Vad i så fall? Om inte, hur tänker ni? Nyfiken att höra vad andra tänker och gör.

Kram Johanna

I förvirring tas kloka beslut

image

Jag träffade min terapeut idag, första träffen efter hennes semester. Vi hade en del att prata om och när jag gick därifrån hade jag med glädje sagt upp bekantskapen med mig själv – om det gick. Jag cyklade snabbt hem och bestämde mig för att aldrig mer äta eller dricka. Det kändes tryggast så, just då. Jag satte på mig mina mysiga harembyxor, satte mig i sängen, satte på musik och spelade ett spel på telefonen som kräver logiskt tänkande. Jag grät. Ena tanken sa att jag aldrig mer skulle äta. Andra tanken sa att jag har andra mål. Och framförallt var det känslorna som uppkom av att tänka att jag aldrig mer skulle äta som fick styra mitt kommande beslut. När jag tänkte på att helgen innehåller firande av min bror som fyller 18år och att jag och Rut ska på Abba-museet nästa vecka så grät jag ännu mer. Att sluta äta skulle innebära att jag måste avstå detta, och det vill jag inte. Jag vill kunna delta i det fullt ut, som en fri(sk) människa. Ett annat mål jag har är att jag vill om ett år kunna springa 10km för att om två år kunna springa Göteborgsvarvet. Jag har satt upp hälsosamma mål och jag vill så gärna göra detta – en gång för alla, helhjärtat, utan sjukdom varken psykiskt eller fysiskt pga slarv. I alla känslor och med tankar av uppgivenhet bestämde jag mig för att det var ok att tjura 30 min. Sen skulle jag trots tankar ändå äta lunch – kyckling, currysås, pasta och sallad – och jag skulle ta hand om mig. Sitta i sängen och äta. Titta på Sex and the City, läsa min braiga bok, tillåta mig att vara ledsen och tillåta mig att vila. För det var trots allt min tänkta vilodag idag. Och trots en vilja av kontroll, en önskan om trygghet och svar, vet jag att det bästa för mig är att äta regelbundet och av alla beståndsdelar. Än viktigare dagar som denna. Så pass att jag satte väckis för tiden för mellanmål och för tiden för middag, och däremellan ömsom sov jag, läste, tittade på tv och ömsom städade jag.

image

Det är nu jag kan välja

Igår träffade jag Helena och Robert. Vi hade inte träffats sedan i påskas, så det var ett kärt återseende. Igår var också sommarens varmaste dag, så vi satte oss på en filt i Stadsparken, picknickade och pratade. Det är första gången sedan jag flyttade från Lenagården som jag på riktigt upplevde ett vanligt liv, ni vet ett liv som inte består av psykiatriprat, som innebär umgänge med jämnåriga, som inte innehöll mina framsteg och mitt arbete, utan som istället innehöll vardagstankar, skratt, diskussioner, relationer, och liknande. Detta kan låta väldigt dömande och jag märker att det är svårt att beskriva känslan genom skrift. Jag fick i och för sig liknande upplevelse när jag var i Falun för några veckor sedan – en frihet som är obeskrivlig. Skillnaden mellan Falun och gårdagen var att jag under vår mysiga stund på filten igår gjorde ett aktivt val. Bara under en bråkdel av en sekund flög ett enormt sug efter sjukhus, sjukhussäng, trygghet, polishandräckning, överdos och ambulansfärd genom huvudet, efter att en ambulans med sirener kört förbi. Jag tänkte att det är nu jag kan välja – att delta i livet eller stå utanför. Jag vet att detta sug är ett falskt sug, att det inte alls är sjukhussängar, ambulans eller polis jag längtar efter. Det är inte heller den trygghet som kan upplevas som inlagd jag längtar efter. Därför var valet inte så svårt. Jag vet att jag vill delta i livet – fullt ut, hela tiden. Jag vet numera vad äkta trygghet är. Jag vet att detta sug endast är en påminnelse om att det är livet jag vill välja, att mitt tidigare destruktiva och invanda tankesätt och känsloliv måste utmana det fri(ska) i mig, att jag än en gång kan konstatera att jag har kommit långt, jag har kommit längre.